onsdag 23 maj 2018

Trött i maj


Egentligen tycker jag att det borde vara automatiskt ledigt för alla från skola och arbete så snart det är 25 grader varmt i Sverige. Ja - och så kunde vi kompensera det med andra dagar då det är regn och rusk. Skulle ändå aldrig någonsin bli fler semesterdagar än jobbdagar. Eller hur?

Maj månad är som tre månader instoppad i en.
Allt ska ske i Maj. Och idag sa jag att om jag får ett enda meddelande till om brännboll och picknick så blir jag tokig. Sen fick jag ett sådant mail.
Och självklart kommer jag att delta i dotterns brännbolls-picknick. Även om jag tycker att brännboll är ett otyg.

Vi är alla trötta nu. Men tröttast är Leo. Han vaknar varje dag och meddelar att han inte orkar mer.
Och det är svårt att veta hur man ska handskas med situationen.
Hade han varit en vuxen i arbetslivet hade han förmodligen varit sjukskriven.
Men nu går han första ring i gymnasiet. Så då förväntas han orka.
Vi tar en dag i taget.
En dag i taget.

Dt är faktiskt lättast att leva så.
En dag i taget, ett andetag i taget, ett ögonblick i taget.
Bara stå i stunden.
Inte värdera. Inte döma.
Bara stå där i stunden och öppet undra - vad kan jag göra med de här förutsättningarna?

Gilla läget. Och undra "Vad gör jag nu?".
Och sen bara göra.
Kör.
Håll ut.
Imorgon är en helt annan dag.



onsdag 16 maj 2018

Syren, hägg och spirea


Ibland frågar människor mig om jag är extra tacksam över livet nu efter olyckan.
Och jag brukar svara att visst har mitt perspektiv förändrats - men det är inte så att jag aldrig gnäller på vardagens mödor längre.

Jag undrar om jag svarar så för att inte verka pretentiös.
Kanske.
Hur som helst är det så att när jag går genom villaområdet, kolonilottsområdet och sedermera radhusområdet efter att ha ätit födelsedagsmiddag för dottern hos barnens pappa - då möts jag av bedövande dofter.
Syren, hägg, spirea - och i träden sjunger en den ena koltrasten vackrare och mer utsvävande än den andra.


Jag ler. Drar in djupa andetag. Och tänker att jag är så oändligt tacksam att jag fick uppleva det här.
Jag fick vara med en dag till.
Fick dela en dag till med min familj.
Och fick ynnesten att gå hem igenom en doft-stinn försommarskog och förundras över livet.

Det är inte alla förunnat.
Och när vi häromdagen var innestängda på KS för ny operation och eftervård av Leo så var just detta det enda jag tänkte på. Trots fantastisk vård och det varmaste bemötandet.
Det är i en doft-stinn skog man vill vara. När våren och sommaren gör sitt allra bästa.

Så tack.
Tack för lyckad operation. Smärtfri hemgång.
För höga temperaturer och doft-stinn skog.
Tack för syren, hägg och spirea.

fredag 4 maj 2018

Solpaus


Jag var nära gränsen.
Farligt nära.
Kunde inte sova. Inte koppla av.
Körde bil och glömde plötsligt vart jag var på väg.
Andades långt uppe i bröstet.

Så jag åkte iväg. Tack och lov.
Några dagar i solen.
Värme, sand, hav.
Älskad dotters solvarma hud och porlande skratt.
Mamma, syster och systerdotter därtill.

Långt borta kan man inte vara nån annanstans än där man är.
Och ibland måste man vara precis där och ingen annanstans.
Jag har varvat ner en smula.
Kan inte säga att jag är återhämtad men jag har tagit en liten paus.

Jag ser fram emot nästa paus.
Nu tar vi nästa etapp.
Med sol och hav i minne och sinne.

fredag 20 april 2018

Mardröm


Imorse fick jag ett meddelande via Facebook från en mamma som sett Storytels film om mig och min bok på sociala medier.
Som rubrik hade Storytel angett:
"En förälders värsta mardröm" och sen följde min berättelse.
Mamman hälsade att det jag upplevt inte kunde vara en förälders värsta mardröm. Den värsta mardrömmen en förälder kunde uppleva var istället att få höra att ens barn blivit mördat. Död.
Dödad av en annan människa.

Och jag svarade att ingen förälder nånsin borde få genomlida det otänkbara att få veta att barnet blivit dödat. Att det vore helt olidligt och fruktansvärt hemskt.

Ikväll fick jag veta att Avici hittats död.
En 28-årig Tim Bergling född den 8e september 1989, vars liv tog slut alldeles för tidigt. Och jag tänker på hans mamma.
Tims mamma som gråter tusen och åter tusen tårar ikväll. Och imorgon. Och många, många dagar framöver.

Och jag undrar vad hon tycker är värst.

Eller nej, det undrar jag egentligen inte.
Jag vet.
För sorg kan inte jämföras.
Sorg är en känslomässig reaktion på hemska, ofrivilliga förändringar i livet som vi inte har kontroll över. Sorg drabbar oss när vi förlorar den eller det vi älskar.
Så som vi älskar - så sörjer vi.

Alldeles oavsett vad vi går igenom så sörjer vi i samma paritet som vi älskar och vi sörjer att livet för oss och de vi älskar inte blev som det var tänkt.
Det är det vi har gemensamt.
Men att jämföra förluster och sorger - nej, det går inte.

För den här föräldern, alltså jag, var det där samtalet jag fick om min sons olycka det värsta jag varit med om. Liksom beskedet några dagar senare om hans hjärntillstånd.

Ikväll tänker jag att för Tims mamma var samtalet om att hennes 28-årige son hittats död hennes värsta mardröm.

Mardrömmar som blir verklighet att förhålla sig till.
Och jag önskar oss alla kärlek och kraft att ta oss igenom en timme, en minut och ett andetag i taget.


tisdag 17 april 2018

Vila ikapp


Min sömn är fladdrig.
I tusentals nätter har den varit det.
I tiotusentals nattliga timmar har jag lyssnat efter avvikande ljud, smärta, sjukdom, inkräktare och mardrömmar.
Sovit lätt och beredd.
Vaktat, avvaktat.

Så min sömn är fladdrig och ytlig.
Jag glider mest mellan slummer och vakenhet.
Vrider och vänder mig mellan dröm och verklighet.

Ibland undrar jag när jag ska sova ikapp.
Om man kan det.
Återhämta igen sig.
Vila sig oberedd.

Jag vet inte.
Men jag längtar efter oskrivna blad.
Obokad tid.
Måstefria dagar.
Och ofladdrig sömn.

Jag längtar efter att vila ikapp mig själv.



fredag 13 april 2018

En film om boken




https://www.facebook.com/Storytel.se/videos/10155635462717858/

Känner stor ödmjukhet inför det faktum att över 350.000 personer tittat på den här videon om min bok via Storytel. Otroligt. Tack.

onsdag 11 april 2018

Möte



Jag möter honom vid ett café i centrum.
Han står och väntar och jag tänker att han kanske känner igen mig från bilder och TV. Men jag vet inte hur han ser ut. Ändå blir det tydligt att han väntar på någon och jag frågar om han väntar på mig.
Det gör han.

Han ska intervjua mig med anledning av boken och mitt debuterande författarskap.
Han säger att han självfallet bjuder på kaffe och jag beställer en cappuccino. Jag brukar aldrig dricka kaffe mer än till frukost men det känns ändå rätt att beställa kaffe just idag.

Vi sätter oss. Caféet är larmigare än vanligt och vi byter plats efter en kort stund för att söka mer avskildhet. Han vecklar ut ett papper med frågor och anteckningar om sidnummer. Han visar mig sitt recensionsexemplar av boken som är fylld av anteckningar och understrykningar.
Jag säger:
- Du har verkligen läst boken.
Och vi skrattar och småpratar en stund om hur märkligt det är att min förväntan är det motsatta.

Så börjar han fråga. Jag svarar.
Hans frågor är genomtänkta. Djupa. Och jag försöker möta de med likvärdiga svar.
Vid tre tillfällen brister hans röst och hans ögon bli tårfyllda när han framför frågeställningarna. När rösten stockar sig som mest undviker han min blick. Som om det skulle få bägaren att rinna över.
Själv blir jag lika rörd och gråtmild över hans reaktion.
Det känns som om hela syftet med boken, med vårt slit, förkroppsligas i honom där och då.

Vi samtalar länge. Jag flyter ut i bland i resonemanget som man kan göra när man märker att någon verkligen lyssnar. Larmet runtom bekommer oss inte.

Så har han ställt sina frågor men säger att han skulle kunna ställa hundra till. Tackar för att jag skrivit boken och säger att han anser att den är gripande, vacker och oerhört välskriven.
Ställer till sist frågorna till faktarutan om favoritbok, favoritförfattare, ålder och familj.

Sen säger vi tack för idag. Jag kramar honom. Han säger: -Tack för att jag fick träffa dig! och bugar.
Jag säger att det är jag som ska tacka. Och menar det verkligen.
En intervju kan också vara ett samtal. Och ett möte.
Ett mycket värdefullt sådant till och med.